Jag erkänner att det kanske inte var mitt bästa beslut när jag bokade in mig på detta lopp endast 7 dagar efter Ultravasan. Jag har inte så många vänner jag springer med där jag bor så när jag fick frågan av en vän om jag ville springa med henne tackade jag genast ja utan att tänka efter.
Jag älskar ju att spring lopp och just Vemdalen har vi pratat om ända sen de startade för några år sedan.

Min kropp kändes ok. Redan på tisdagen kände jag mig helt återställd. På torsdagen tog jag en morgonlöpning, kände av fotknölen i 15 minuter innan jag blev varm men sen ingenting. Vi skulle ”bara” springa 35:an i Vemdalen så det kändes lugnt. Men när vi stod och skulle hämta ut nummerlapparna började vi prata om att det vore ju häftigt att springa hela. Och klarar man 35 så klarar man ju 45…. Det var min väns första riktigt långa lopp så hon fick bestämma. Det slutade så klart med att vi bytte till 45 km och 1600 höjdmeter.
Inställningen var att vi skulle ta det i vår egen takt, se det som en utflykt.
Kvällen innan åt vi lax med sås och sötpotatis. Mer än så behövs inte för att fylla på glykogenet. På morgonen tog vi endast en ägglatte innan starten gick 09.
Det var som vanligt en härlig stämning innan start. Vädret var mulet med regn i luften och 10-12 grader.
Löpningen gick bra, vi sprang hela tiden förutom i lite brantare uppförsbackar och när det var alldeles för tekniskt. Jag kände mina knän och höfter men det gjorde inte ont. Efter 2 timmar tog vi den första energin, en äggwrap. Jag tog bara 2 tuggor då jag har väldigt svårt för att äta under löpning. Jag blir mer trött än får energi. Det var några riktigt härliga toppar vi tog oss upp för, en var vi tvungna att använda både fötter och händer för att ta oss upp. Efter ca 25 km och 4 timmar började det göra rejält ont i knäna så vid 30 km-stoppet fick jag massage med ormsalva. Jag släppte iväg min vän som hade otroligt pigga ben. Jag ville inte riskera att skada mig och det märktes att hon ville springa snabbare.
”Vi ses snart när du springer ikapp mig” sa hon. Ja, eller hur?!?!
Efter massagen kändes det mycket bättre. Jag sprang om flera stycken som verkade ha mycket ondare än mig. Men sen kom slalombacken! NEDFÖR. Det gjorde helt galet ont i knäna och backen kändes så lång. Försökte springa men det blev mest ett stapplande. Väl nere bestämde jag mig för att bryta, jag såg ju den andra slalombacken vi skulle upp för. Upp betyder ner och jag vågade inte ta mig ner för en till liknande backe, mina knän skulle inte klara det. Jag pratade med några nedanför backen och de sa att det inte blir någon mer sådan brant backe. Funderade ett tag och bestämde mig för att fortsätta. Nu var det rakt uppför flera hundra meter. Jag bestämde mig för att hitta ett tempo där jag kunde gå utan att behöva stanna och pusta ut. Det funkade, jag bara ångade på utan att stanna. Jag såg min vän långt där uppe i backen och märkte hur jag kom närmare och närmare. Jag gick om flera som hade det tufft upp för backen. Väl uppe, sprang jag till energistationen och där stod min vän och fyllde på med vätska. Jag hade tagit mig ikapp, det kändes så häftigt. Nu var det bara 9 km kvar så det var bara att köra på. Vi sprang hela vägen i mål förutom vissa backar.
Så himla nöjda och glada att vi tagit oss i mål. 7.20 tog det. Både distansrekord och tidsrekord för min vän. Så stolt över henne. En rejält tuff bana men vacker. Bra stigar, ibland tekniska, och varierande underlag.
Under hela loppet åt jag förutom de två tuggorna äggwrap, en snickers, en nötcreme, cashewnötter, dadlar, magnesium och salttabletter. Jag drack endast vatten och kaffe. Endast inför uppförsbackarna kände jag att det behövdes en kick i form av kolhydrater. Annars var det jämn energi utan dippar. Magen är precis som vanligt, lugn och fin.
Jag hade otroligt ont i knäna på kvällen och även flera dagar efteråt. De har verkligen utsatts för överbelastning och de har nu vilat helt från löpning i en vecka. Nu känner jag ingenting så imorgon blir det nog en kort runda.

Fjällopp är verkligen riktigt roliga och jag vill göra fler nästa år. Jag gillar lopp där det inte är tiden som räknas utan mer prestationen att kunna genomföra det.