Atea Mälarmaraton

Atea Mälarmaraton

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilken fantastisk känsla det var att springa över målgången i lördags.

Jag var riktigt nervös innan, visste inte alls om kroppen var helt återställd sen förkylningen. Men jag hade bestämt mig för att ändå köra hela (det gick att byta till halva) och istället då bryta om jag märkte att kroppen inte orkade. Det var ett ganska så stort gäng som startade halvtimmen innan mig för att springa halva distansen så då blev det extra pirrigt minuterna innan start då vi inte alls var särskilt många kvar som skulle springa hela. Vi var väl runt 200 personer tror jag. Alla andra kändes så mycket snabbare än mig.

Men jag försökte fokusera och jag hade gjort upp en plan. Hade delmål.

Jag skulle försöka snitta på 6min/km, absolut inte snabbare än 5.50. Jag höll farten jättebra, endast när det var riktigt hård vind (det blåste rejält hela loppet) eller när jag stannade för att dricka var jag över 6.10/min de första 30km. Jag var inte ute efter någon särskild tid utan visste att detta var ett behagligt tempo för mig. Det gick riktigt bra, jag kände mig stark och pigg. Energin var på topp, inte en enda gång under loppet svek energin mig. Min laddning rent energimässigt kan jag ta i ett annat inlägg men jag kan ju bara säga att fettdrift är verkligen helt överlägset!!!!!!

  • Ingen dipp
  • Ingen löparmage
  • Ingen hunger
  • Snabb återhämtning

Med mera med mera……

I alla fall; redan efter 10 km började jag få ont under fötterna. Misstänker att det berodde på mina nya skor men då trodde jag att det var strumporna som gled, har aldrig fått ont så tidigt någon gång. Jag visste att vid 31/32 km skulle mina vänner stå som hade sprungit halva så jag verkligen kämpade på dit i hopp om att få byta strumpor eller vad som helst…..

Tack och lov stod de vi utlovad plats och det första min vän Anna sa var att jag kunde byta skor med henne, vi har exakt likadana skor av ett annat märke och samma storlek. BINGO! Det var så galet skönt att byta skor och det lättade lite men jag kan inte säga att smärtan försvann. De tyckte jag såg pigg och lätt ut och faktiskt så kände jag mig ff väldigt fräsch förutom smärtan under fötterna då. Det enda jag kunde tänkta på nu var att har jag kommit så här långt kan jag inte sluta.

Mina vänner tog bilen och mötte upp mig på flera ställen, Anna sprang med mig ibland i kanske 100 meter och peppade. Vilket lyx alltså, det hjälpte mig verkligen att få kilometrarna att ticka på. Vid ca 36 km kom smärtorna….. Mina ben började göra såååååå ont. Det var en pina och tempot sänktes avsevärt, men jag vägrade att ge upp. Inte en enda gång stannade jag för att gå, förutom vid vätskestationerna.

Men till slut såg jag mina barn stå och heja ganska nära målet och då var det bara en liten liten bit kvar.

När jag stannade efter målgång kunde jag knappt gå, det gjorde så ont i mina ben. Ett stapplande bort till närmsta plats att sitta på.

Jag är så otroligt stolt över att jag kämpade på och uthärdade smärtan. Stolt över min kropp som har utvecklats så mycket som löpare. Imponerad över att två veckors förkylning tätt inpå inte påverkar mig. Imponerad över min återhämtning, känner INGENTING idag i benen. ( inte ens två dygn senare) Har ändå bestämt mig för att vila från löpningen till fredag mest för att jag kanske borde.

Nu är det dags att fokusera på mina kommande lopp och utmaningar i sommar…..

  • Simläger i maj
  • Gropen (swimrun) i juni
  • Borås Triathlon i juni
  • Borås Swimrun i juni
  • Löpning runt Mont Blanc i juli
  • Västerås Swimrun i september

Lämna ett svar