Ultravasan 90

Årets stora och nästan enda mål för i år är nu avklarat. Jag kan numera säga att jag har sprungit Vasaloppet, från Sälen till Mora, i ett svep, i nio mil.
Det känns riktigt bra, främst för att jag verkligen har tränat inför det. Har haft ett helt lysande träningsupplägg från http://www.paceonearth.se/ som jag följt de senaste 10 månaderna. Jag tycker det finns många fördelar att ta hjälp av andra även om jag skulle ha kunnat gjort det själv. Jag sparade ju tiden om inte annat. Då kan jag istället fokusera på träningen för mina egna kunder.
Sen är jag så himla nöjd över att jag hade gjort en ordentlig “raceplan” och att jag genomförde den. Det känns bra att ha gjort något jag planerat men även att det var en riktigt bra plan. Men kanske mest stolt är jag över att min “egen” teori om energiintag inför och under ett ultralopp visade sig vara klockrent. Ok, inte helt egen men väldigt långt ifrån de flesta i alla fall. Mer om det snart…..

Veckan innan flöt på otroligt bra, jag kände mig stark och lugn efter löpresan till Norge. Jag var verkligen redo för Ultravasan och bara längtade efter att få börja springa. Det var inskolningar på två håll och lite fix för att få det att gå ihop men det gick så himla bra för båda barnen. Redan på torsdagen kunde jag lämna minsta barnet så jag fick massa tid till annat.
Jag sprang en kort runda varje dag, 25 min, för att hålla igång kroppen men även för att skapa känslan av att jag ville springa mer. De korta löpningarna gjorde att jag bara längtade mer och mer till lördagen.
På fredagen kom vi iväg lite sent och vi höll på att missa bussen som skulle ta oss upp till Sälen från Mora men tack och lov hann vi precis, lyckades få en parkeringsplats precis vid målgången. Min man Johan har en kusin i Sälen där vi skulle få sova över, bara några kilometer från starten. Det var fullt med folk hemma hos dem, nästan hela släkten skulle springa kändes det som. De andra skulle köra stafetten.
Vi åt middag och packade iordning allt inför morgondagen, kom i säng vidd 22.

Så var det då äntligen dags. Kl 05 gick starten. Det var perfekt väder, 12 grader och solen var på väg upp. Jag sprang ihop med min man Johan. Det var mycket mer tekniskt än jag hade trott, många smala stigar med rötter och stenar. Det gick bra men tankarna på att vi skulle springa väldigt länge och att med detta underlag skulle jag bli trött i fotlederna var lite oroväckande. Första mara-distansen flöt på bra, vi snackade med massa trevligt folk, höll planerat tempo och energiintag. Vi hade en plan på att promenera i två min varje halvtimme och den följde vi. Om det var brantare backar gick vi men de flesta var ganska snälla. Vi hade med oss eget vatten så vi stannade inte på alla dryckes-depåer. De sista 5 km in till Evertsberg fick jag ont i höfterna, riktigt ont. Farten saktades ner rejält och tankar på att detta aldrig skulle gå dök upp. Jag var helt knäckt i Evertsberg, av smärtan. Vi plockade ut vår dropbag, bytte skor och strumpor, satt i 15 minuter och hämtade kraft.
Sen var det bara iväg igen, jag hade hört att resten skulle vara lättare så jag intalade mig det. Och helt otroligt, smärtan var borta och nu var det ren och skär njutning att springa. Jag hade bytt trailskor mot mina tunna tävlingsskor och det var så skönt att springa i dem. Då jag alltid springer i tåstrumpor och dessa är något för smala kände jag hela tiden ena lilltån men den gjorde aldrig ont. (men jag vet att en blånagel nu är på väg)
Vägen var nu mycket lättare att springa på, grus varvat med sand och bredare.
Vi tuffade på och följde vår plan, ibland för att anpassa oss efter depåerna blev det längre än 30 min innan nästa promenad men det var i det stora hela enligt planen. Johan fick en liten dipp när det var 25 km kvar men den gick över. Jag fick ont igen när det var 20 km kvar men då var det ju nästan klart så det fick göra ont helt enkelt. Det gick lite i vågor, det onda. Vi hade också en målsättning att hela tiden peppa varandra men även att peppa de andra löparna och hela tiden ha en positiv inställning. Det tycker jag att vi ändå skötte perfekt, Johan var helt otrolig på att peppa de som körde kvartett och stafett som bara susade förbi. “Bra fart” skrek han åt nästan alla. Många sa inget men en del hejade på tillbaka och det var kul att få pepp. Alla som stod på sidan och hejade tackade vi och stämningen var väldigt god.
Det blev att vi kände igen en del löpare, vi sprang om dem och sen sprang de om oss, och så höll det på. Det snackades och peppades med många och det var trevligt. Vi kämpade ju alla.

Sista 5 km var en ren njutning, vi slutade gå förutom när det gick uppför. Upploppet var magiskt, vi spurtade in och höll upp armarna i luften. Vilken bragd!!!! Jag menar, hur kan en ens springa i 12 timmar???? Det är fortfarande obegripligt.

Nu ska jag berätta om min energiplan. Jag hade endast laddat med rödbetor veckan innan, både färska och i juiceform. Jag äter lågkolhydrat till vardags och gjorde inga ändringar i det. Däremot kvällen innan loppet åt jag två klyftor sötpotatis för att fylla glykogenet (ja, det räcker).
Till frukost drack jag en ägglatte. Inte förrän 1,5 timme in på loppet åt jag något, och då var det äggwrap med smör och ost. Vi hade med oss all vår mat. Det var förutom äggwraps, mitt eget morotsbröd med jordnötssmör och blodpudding med messmör. Efter första matintaget var planen att äta något en gång i timmen och vänta med snabba kolhydrater så länge det bara gick. Eftersom vi går på fettdrift får vi inga energidippar men orken kan ju såklart tryta. Jag hade svårt att äta, är ju inte alls van vid det under löpning, men försökte iaf få i mig två tuggor varje timme.
Efter 5,5 timmar tog jag mina första kolhydrater, två tuggor snickers (mest för att få i mig något då jag inte ville äta någon mat längre), och efter 7,5 timmar tog jag en nötcreme. Under de sista 3 timmarna åt jag en macka, en halv snickers, några yoghurtcashew och 2 Umara-gels. Jag blandade 2 stycken Maurten under sista halvan av loppet annars drack jag endast vatten. Sen åt jag såklart salttabletter och magnesium under hela loppet.
Kissade en gång mest för att jag trodde att det behövdes men det kom typ inget. Jag behöver verkligen tänka på att dricka mer för jag glömmer lätt bort det. Magen höll sig hela loppet. Det var egentligen bara i höfterna som jag kände smärta annars funkade allt som det skulle. Vi hade massa mat kvar efter målgång men hellre det än tvärtom.

Det var otroligt stelt efter målgång. Vi gick och köpte kaffe och glass vilket var en väldigt dålig idé för vi blev kalla och Johan fick frossa. Körde hem direkt, tog en lång varm dusch med dottern och sen myste vi i soffan hela kvällen. Där och då fick jag ont i fötterna, de dunkade och pulserade så jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Sov halvbra, hade svårt att vända mig. På morgonen när jag ska gå ut i min butik öppnar jag dörren och den slår i min ena stortå så att nageln sprack. Det gjorde vansinnigt ont och jag haltar fortfarande. Det är fasiken skrattretande, här har jag sprungit i 12 timmar men det som gör ont är denna skada. Såklart känns det i hela kroppen, som efter ett tufft och hårt träningspass men inte mer än så.
Jag har däremot en liten svullnad på ena fotknölen som jag inte vet var den kommer ifrån och som gör att jag håller mig ifrån löpningen ett tag. Jag kan ju i och för sig knappt ha skor på mig för den där stortån så löpning är nog ändå inte aktuellt.

Om jag ska summera loppet så är det fantastiskt att ha genomfört den helt enligt plan och att det gick så bra. Att jag skulle få ont hörde liksom till. Men däremot känner jag inget sug efter att köra fler sådana här långa lopp igen. Max 45 km känns mer vettigt för mig, och mer njutbart……

 

 

Detta inlägg har en kommentar

  1. Fantastiskt bra jobbat av er båda och härligt planen höll! Oerhörd prestation!!

Lämna ett svar

Stäng meny
×
×

Kundvagn