Nu har det gått några dagar sen loppet och som vanligt har de negativa minnena bleknat bort och jag kan bara komma ihåg allt det härliga och positiva.
Det var helt fantastiskt väder, sol och varmt. En färgsprakande höstdag.

Vi hade lagt in fel station på sl-appen så vi hamnade i Bandhagen istället för Björkhagen , det var aldrig stressigt men det blev en taxi för att komma till start. Det var skön stämning och jag kände mig fortfarande lugn. Jag tänkte att nu om nåt är jag tränad för att springa långt. Var lite orolig förstås över mitt högerknä som  jag känt av sen Vemdalen men nu var det 2 veckor sen så känslan var bra.
Starten gick och de första 25 km var härliga stigar och skogsvägar. Jag hade en skön känsla och ett bra tempo. Min plan var att springa hela tiden, bara gå i de värsta backarna. Det var lite svårt tidvis då många gick även i de små backarna. Dessutom var det många som gick nedför när det var rötter och annat. Där blev jag tvungen att springa om, det tar ju så lång tid om jag ska börja gå nedför. Märkte att min träning på nedförslöpning verkligen gett resultat. Jag ångade på bra nedför och sprang om många.
Tiderna per km var inte särskilt bra dessa bitar då jag blev hindrad av andra. Ett av mina mål var att springa under 6 timmar och jag märkte att det skulle bli svårt om det fortsatte så långsamt i backarna.
Men efter ca 25 km tog stigarna slut och det blev grusväg och snart asfalt. Här började jag känna mitt knät, i början kände jag bara det men allteftersom började det göra ont. Det kändes som en evighet med asfalt. Jag tappade all motivation och frågor som ”varför” malde i mitt huvud. Varför ska jag springa 50 kilometer????? Jag hade inte gjort en ordentlig raceplan och skapat mina varför. Det var riktigt tungt och det gjorde ont. Jag blev tvungen att börja växla med promenader. Blev även deppig över att jag förstod att mitt 6-timmars mål var utom sikte. Bestämde mig för att gå av vid nästa vätske-station. Såg ingen anledning alls till att fortsätta.
Men när jag väl kom dit tog de emot mig med glädje och sa: nu äntligen är asfalten slut!!!
När jag sa att jag tänkte gå av sa de bara: Jaså, det har ingen annan gjort här tidigare.
”Jaha” sa jag och det var ju bara att fortsätta. De orden räckte för att rycka upp mig och fortsätta springa. Det blev faktiskt lite lättare, gjorde inte lika ont och jag kunde se slutet. Nu var det ju under 2 mil kvar. Hade som plan att ta mig till nästa station iaf. Mötte två vänner på vägen som hejade. Det gjorde verkligen så mycket, fick massa energi och glädje. TACK!!!!
Vid nästa station var det ju bara 7 km kvar och då är det verkligen ingen idé att kliva av. Jag började få krampkänningar i vaderna och knät smärtade men jag bara bet ihop och sprang vidare.
Sista 3 km njöt jag faktiskt, hade hög musik i öronen och sjöng högt.
Så skönt att springa i mål, det hade varit en kamp. Både fysisk och mental. Knät pulserade och vaderna krampade. Min man Johan hade också haft det tufft, han sprang in på 5.23. Så himla bra. Min tid blev till slut 6.08. Nöjd såklart men vet att jag hade kunnat göra det så mycket bättre.
På vägen hem kunde inte stå stilla. Jag haltade till stationen och väl på pendeltåget kunde jag inte sitta.
Hemma i lägenheten la jag fötterna högt, njöt av ett glas vin och sen kändes allt ok igen. Vi promenerade till favoriten Sjöpaviljongen i Alvik och åt en härlig middag.
Vi var nöjda, glada och väldigt trötta……

SUM50 var ett trevligt lopp, blandade underlag och inte för backigt. Alla som stod vid stationerna var trevliga och positiva. En härlig stämning helt enkelt. Som det känns nu kommer jag nog tillbaka nästa år.